Ewa Löfling

Det som känns viktigt för mig i mitt skapande är intuitiv balans. I mina tavlor vill jag alstra en sorts harmoni ur kaos med hjälp av mötet mellan färg och form. Jag balanserar formlös färg med mer strukturella element.

Allt började med en akvarellkurs på 80- talet. Sedan dess har jag målat av och till i alltmer intensiva perioder.

Jag minns en gång när min mamma kom på besök och hela matbordet var täckt av målarfärger och dukar. Jag måste ha sett helt tokig ut.

Fläckiga målarkläder, håret på ända. Det var på tiden då jag slet för att konsten skulle få plats i livet. Idag upplever jag mer balans.

Idag känner jag mig friare och tryggare och jag är mycket mer hemma i mig själv. Jag vågar ta ut svängarna mer med konsten idag.

Jag har lärt mig att mitt inre lugn inte är något som står i vägen för skapandet, att skapandet kan vara en källa till välmående snarare än något som måste ske i misär.

Konsten är ett behov som kliar och det är en helande känsla att få skapa. Jag har svårt att sitta framför TV:n och zappa mellan TV-kanaler. Livet och vardagen går upp och ner och konsten har blivit ett sätt att få balans- omvänt är också oron den största drivkraften för att fortsätta skapa.

Jag arbetar helst på stora dukar, så att armen får fritt spelrum och det finns oändligt med tekniker att utforska med färger, strukturer, och skimrande material och ju mer jag arbetar desto fler möjligheter uppstår.

Jag drivs av upptäckarlust och nyfikenhet och målar så ofta jag kan på kvällar och helger. Det verkligt meningsfulla är skapandet och det är fantastiskt och euforiskt när man står där och får vara i sin bubbla och känner att "nu händer det grejer". Sedan är man förstås full av förtvivlan när det går sämre.

Mycket av livet är på rutin medan konsten är fri.